Arkiv för oktober, 2013

Får en nazist vara engagerad förälder?

De senaste dagarna har det varit en rad olika diskussioner på tapeten i min del av världen, olika men ändå lika. Det har handlat om hur man agerar mot nationella, både offentliga och vanliga privatpersoner. Samt hur en del nationella uttryckt sig offentligt om hur man ska agera tillbaka för att udda ska vara jämt. Eller nåt sådant. Haltande logik dock som jag ska försöka bena upp lite ytligt.

Det hela började med att en privatperson fick en journalists ögon på sig. Detta för att han har klicka gilla på saker som leder till Svenskarnas parti och deras partitidning Realisten. Journalisten tar reda på mannens arbete och kontaktar därefter arbetsplatsen. För mannen är socionom och jobbar med att stötta utlandsfödda med försörjningsstöd. Hans åsikter har tydligen varit kända på arbetsplatsen men accepterats så länge han kunnat skilja på åsikt privat och sin yrkesroll. Så här säger chefen i hd.se

Är detta förenligt med hans arbete?

Utan tvekan ja – så länge han inte uttrycker den typen av åsikter på jobbet. Detta säger mannens högsta chef, Bengt Avedal som är chef för utvecklingsnämndens förvaltning. Han hänvisar till varje individs grundlagsskyddade yttrandefrihet.

Men detta hindrar inte arbetsgivaren från att ”hålla koll” på den anställde, som Bengt Avedal uttrycker det. Han berättar att ledningen har återkommande samtal med mannen. Så har det varit ända sedan de privata omständigheterna blev kända för två år sedan.

Detta är helt okej agerande anser jag från arbetsgivarens sida. Däremot känner jag viss tvekan till att det blir omskrivet i Helsingborgs Dagblad. Av den anledningen att han är en privatperson och inte en folkvald.

Vi har alla olika syn på detta med yttrande och åsiktsfrihet. Jag stöter ofta på patrull när jag tar denna rätt i försvar. Men så länge inte en åsikt eller ett yttrande är lagfört som förbjudet så ska man få känna sig trygg i att inte en blaska ringer arbetsgivaren. För vad är syftet?

Det finns bättre sätt att agera mot högerextremism och nazism.

Det andra som drog igång rätt intressanta och även hetsiga diskussioner idag var när Expo kom med nyheten att en person från Svenska motståndsrörelsens riksledning sitter med i en skolstyrelse på sina/sitt barns skola. Detta fick stöd från skolans rektor som säger:

— Om min personal skulle ha ett fritidsintresse lägger jag mig inte i det. Om man däremot tar in det politiska intresset till skolan och det bryter mot skollag och läroplan då skulle jag lägga mig i det, säger skolans rektor och ordförande i skolstyrelsen.

Om man tänker på det jobb vi bedriver så bygger inte det på politiska sympatier utan på skollagen och läroplanen och det är jag som rektor garant på och det är det enda som styr vårt jobb i skolan.

Hur rimmar hans nazistiska värdegrund med skolans om allas lika värde?

– Han är en representant som förälder och vi har en arbetsordning vi går efter och vi jobbar utifrån skollagen och läroplanen och följer den till punkt och pricka.

Jag vet vem denna person är och den bild och erfarenhet jag har från diskussioner som rör skola/barnomsorg och barn i allmänhet så gör han ingen skillnad. Jag sticker ut näsan så pass långt och säger att vi alltid varit överens och ser det som att hans syn är god när det gäller dessa frågor.

Det som upprör är att han är nationalsocialist. Därmed är han beyond evil och det är en omöjlig tanke att se att han kan , precis som alla andra, skilja på sina roller. Såna känslor väcker just nationalsocialismen hos människor. Ska tillägga så ingen går i taket i onödan och börjar kasta porslin att jag har en annan syn på människor med dessa åsikter, även om jag delar avogheten till ideologin.  För även en nazist har all rätt att vara involverad och engagerad i skolans arbete där ens barn går.

Skulle människor som detta berör, som exempelvis föräldrar,  anse att det är oförenligt samt att han skulle ha försökt bedriva propaganda på något sätt så är jag tämligen säker på att rektorn vid det här laget hade agerat och han hade mist sin plats i styrelsen.

Jag förstår att människor inte vill se nationalsocialister i samhällsbyggande och demokratiska rum. Anledningen är enkel. I en demokrati så är alla välkomna och i den nationalsocialistiska så särskiljs människor åt pga bland annat arvet av härkomst. Och ja, det finns platser där man inte platsar. Hur mycket man än kan göra skillnad på åsikt och uppdrag. Det är då man går emot sina egna värderingar, men förhoppningsvis så söker ingen såna platser eller uppdrag. Men föräldrar har vi alla rätten att vara. Oavsett vilken åsikt vi har inom politiken.

Och med handen på hjärtat. Är vi så demokratiska då vi säger till en förälder att “ Hey mannen, du får inte aktivt förbättra skolmiljön för du tänker fel. Även om det inte märks i detta sammanhang. Och när vi ändå är igång så visar vi alla skolbarnen att dina barn har en farsa som inte är nåt att ha. “ För så blir det. Och det är inte rätt. Inte vid detta tillfället.

Ska dock bli spännande att se vad som kommer ur detta. För känner jag dessa människor rätt så var detta väntat och man är förberedd.

Igår kväll så började en person på Twitter som tillhör den nationella sfären  att twittra ut en rad ( för mig ) väldigt ogenomtänkta åsikter och resonemang. Han får säkert stöd från den nationella världen. Men från min sida av ankdammen så möttes det av nåt annat. Jag förstår att syftet var att visa på hur det känns att bli uthängd i media som privatperson för sina åsikters skull. Man har inte gjort nåt brottsligt, ändå så ska man betraktas som sådan.

blogg22

Självklart så inser ju denna person att om han gjorde exakt likadant så skulle det inte funka. För vem bryr sig om han ringer upp en USK:as arbetsgivare och säger: Hej vet du att XX klickade gilla på socialdemokraternas facebook sida?

Vad gör han då? Jo ger sig efter journalisterna. Skriver att han är tacksam för all info han fått om deras liv, familj och barn. Nu ska dessa kartläggas och hängas ut med namn och bild. Detta uppfattas som ett inlindat hot av en hel del människor. Många har fallet med journalistparet som fick sin bil sprängd och sen dess levt under skyddad identitet. ( Finns två versioner av den händelsen. Ni ska få länk till båda.  metapedia  arbetaren )

Ser ni generalfelet? Barnen till att börja med. Vad har barnen med en förälders arbete att göra? Jag har inte sett nån kartläggning av nationellas barn. Finns den så länka mig gärna den.

Sen missar han poängen om att en journalists jobb är att gräva fram saker som annars skulle förbli i det dolda. Sen om det görs rättvist eller ej är en annan fråga. Men detta är personens jobb. Och man får faktiskt tåla att den högerextrema världen granskas, eftersom man vill avsätta demokratin och ersätta den med nåt totalitärt styre. Däremot ska man som jag nämnt innan inte tåla all granskning. Och jag håller med, ibland är den sunkig och  orättvis. Ett väl förment tips dock. Kasta inte sten i glashus när ni kritiserar medias agerande. Slut på tips.

Sitter man sen och hyllar mordet på Björn Söderström så kan man aldrig förvänta sig att folk utanför den nationella världen kommer att vilja ha förståelse för skriverier av den sort jag nämnt inledningsvis.

För mig som länge bränt mina fingrar när jag tagit strider för nationella känner att det börjar bli bortkastad tid. För saken är den: Gnälla vill båda sidor och visa på hur den andre är ond medan man själv är god. Skulle det uppnås nån form av förståelse och ändrad taktik så skulle balansen rubbas på ett sätt som gjorde att båda sidors kamp mot varandra skulle hamna i något dödläge.

Lite som Ying och Yang.

Det enda som gäller är vilken sida som är den starkaste och mest skickliga på att rycka undan trovärdighetsmattan under fötterna på sin motståndare.

8 kommentarer

Den beryktade dubbla måttstocken

 

Det finns en fördel bland många med att åldras. En är att slippa ungdomens förblindande engagemang i olika frågor. Säger inte att det är fel, snarare tvärtom. Men skönt att slippa den. Fast, ibland saknar man den där känslan att vara döv inför andras åsikter och synvinklar. Bara köra sitt egna race och man vet så väl att ens egna sanning är den enda sanningen som ska få råda. Det var enkelt på den tiden. Mycket enkelt.

För ungefär ett och ett halvt år sen så inledde jag ett privat projekt. Brukar skämtsamt kalla det mitt egna lilla konstprojekt. Men tyvärr har det ordvalet en tendens att missuppfattas så låt oss kalla det för ett beslut att sluta vara enögd och våga påtala för andra när den där berömda dubbla måttstocken kommer fram. Den som vi nog alla bär på men som vi ibland vägrar att se hos oss själva, men vi ser den med diamantens gnistrande klarhet hos andra.

 

måttstock

 

(Ni som känner mig vet ju vad det är jag har pysslat med. Ni andra som missat det kan försöka bilda er en uppfattning på min vilande blogg som ni finner här: Camillas Vrå.)

Är det möjligt att leva i ett samhälle där majoriteten av människor inte är drivna av ideologi eller religiösa dogmer? Ett samhälle där vi hela tiden är konsekventa och ger motparten rätt när vi själva har fel och där vi tillåter alla människors åsikter att få ta plats på samma spelplan som vår egen?

Nej. Jag tror faktiskt inte det.

Inte för att det vore fel ur ett demokratiskt och rättvist perspektiv att tillåta även extrema åsikter eller sätt att leva sitt egna liv på. För vi gör oss själva en stor otjänst om vi inbillar oss att alla jordens människor kommer att passa in i den ganska snäva och normativa formen som de flesta samhällen består av. Det skulle inte funka av en ganska enkel anledning. Jag tror att människan skulle bli oerhört olycklig om den inte hade nåt att slåss för.

De flesta av oss slåss på en relativt ofarlig mark. Vi tar strid om mjölbondens rätt till högre ersättning från Milko och Arla. Vi slåss för att skolorna ska få mer resurser och att våra äldre ska behandlas med värdighet. Safe zon.

Sen finns det så klart dom som väljer att gå upp ett par nivåer. Man brinner på allvar inifrån. Drömmen om att återigen få stå på barrikaderna och skrika:” Vi har fått nog! “ – finns där. Fortfarande rätt fredligt. Man kämpar hårt för fri invandring och utsatta människor rättigheter att få bli en del av vårt land. Det är fint. Att brinna är vackert.

Vi kan ta detta ett snäpp till.

Det finns dom som brinner ännu mer. Så pass starkt att man inte skyr att ta till våld för att vinna slaget om vilken åsikt som är den som ska vara i majoritet i vår del av världen. Tack och lov är dessa människor få i jämförelse med den första gruppen jag beskrev. Men underskatta aldrig en människa som vägrar se utanför sin egen dogm.

Det är just den sista kategorin som jag försvarat mest och starkast. Förvisso inte dom vänsterextrema i samma utsträckning som dom högerextrema ( en benämning som är helt fel men använder den då människor som inte är djupare insatta förstår vad jag relaterar till ) Detta har en väldigt enkel förklaring. Ju närmare något står oss själva, desto enklare har vi at försvara dess handlade även fast vi inte stödjer det. När den motsatta sidan däremot agerar på exakt samma sätt så går vi igång. Då fördömer vi starkt och ljudligt. Jag trodde fram tills nyligen att jag var befriad från den dubbla måttstocken men så var inte fallet. Det var den sista polletten som behövde falla ner för att jag skulle få den personliga insikt som jag nog sökt.

Polletten som lärde mig att förstå varför människor brinner för saker och varför man faktiskt ibland tar fram den omedvetna måttstocken. Men ännu viktigare. Jag tvingades på allvar inse en sak: Ingen äger rätten att förbjuda andra människor att samlas där ideologi eller levnadssätt är det som binder dom samman. Samtidigt som ingen äger rätten att ta ifrån andra att reagera på deras närvaro. Allt handlar om hur man gör det. Tar man till våld för att vinna saken så har man redan där förlorat. Och kan man inte acceptera att människor protesterar så är man själv minst lika enögd.

Många och långa samtal har jag haft med människor som är som mig. Vi som vägrar göra skillnad på människor och som inte tar avstånd från folk på grund av det jag pratat om genom hela texten. Vi ställer oss alla samma frågor:
-“ Finns det risk att vi tappar våra egna ideal? “
-“ Är vår syn på konsekvent agerande värt alla smällar man nås av? “
-“Vad är vinsten?”
Jag får återvända till ett samtal jag hade med en klok människa för en tid sedan. Han sa till mig: Bara för att du gett upp betyder det inte att du har rätt. Om jag dirigerar om det till att passa in just nu på en helt annan sak än vad det gällde då så kan jag ge mig själv och alla er som är som mig ett svar på ovanstående frågor.

Det ÄR värt alla smällar. Man får ta att ens egna blir förbannade och tycker man sviker, för nästa gång är det dom man försvarade då som blir arga på en då man ställer dom till svars. Så är det när människor brinner och kämpar för något. Det viktiga är att det alltid kommer att finnas människor som påtalar när andra inte tänker riktigt rättvist.

Ying och Yang. Och sen skaran som sitter i mitten och försöker balansera upp det offentliga samtalet.

Däremot skulle jag önska att alla ni som faktiskt blir försvarade av någon att tänka till innan ni hugger. Är ni själva konsekventa? Har ni själva tänkt två steg längre? Eller är det bara era motståndare som ska göra det?

Jag skriver detta med en känsla i bakhuvudet , eller snarare en vetskap om att från och med nu och fram till valet nästa år som kommer bjälkarna i våra ögon bli allt mer solida och trofasta. Många är vi som kommer att bryta olika former av relationer för att vi inte vill höra någon annans sanning och försöka lyssna. För mycket står på spel.

…………

 

 

 

Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: