Får en nazist vara engagerad förälder?

De senaste dagarna har det varit en rad olika diskussioner på tapeten i min del av världen, olika men ändå lika. Det har handlat om hur man agerar mot nationella, både offentliga och vanliga privatpersoner. Samt hur en del nationella uttryckt sig offentligt om hur man ska agera tillbaka för att udda ska vara jämt. Eller nåt sådant. Haltande logik dock som jag ska försöka bena upp lite ytligt.

Det hela började med att en privatperson fick en journalists ögon på sig. Detta för att han har klicka gilla på saker som leder till Svenskarnas parti och deras partitidning Realisten. Journalisten tar reda på mannens arbete och kontaktar därefter arbetsplatsen. För mannen är socionom och jobbar med att stötta utlandsfödda med försörjningsstöd. Hans åsikter har tydligen varit kända på arbetsplatsen men accepterats så länge han kunnat skilja på åsikt privat och sin yrkesroll. Så här säger chefen i hd.se

Är detta förenligt med hans arbete?

Utan tvekan ja – så länge han inte uttrycker den typen av åsikter på jobbet. Detta säger mannens högsta chef, Bengt Avedal som är chef för utvecklingsnämndens förvaltning. Han hänvisar till varje individs grundlagsskyddade yttrandefrihet.

Men detta hindrar inte arbetsgivaren från att ”hålla koll” på den anställde, som Bengt Avedal uttrycker det. Han berättar att ledningen har återkommande samtal med mannen. Så har det varit ända sedan de privata omständigheterna blev kända för två år sedan.

Detta är helt okej agerande anser jag från arbetsgivarens sida. Däremot känner jag viss tvekan till att det blir omskrivet i Helsingborgs Dagblad. Av den anledningen att han är en privatperson och inte en folkvald.

Vi har alla olika syn på detta med yttrande och åsiktsfrihet. Jag stöter ofta på patrull när jag tar denna rätt i försvar. Men så länge inte en åsikt eller ett yttrande är lagfört som förbjudet så ska man få känna sig trygg i att inte en blaska ringer arbetsgivaren. För vad är syftet?

Det finns bättre sätt att agera mot högerextremism och nazism.

Det andra som drog igång rätt intressanta och även hetsiga diskussioner idag var när Expo kom med nyheten att en person från Svenska motståndsrörelsens riksledning sitter med i en skolstyrelse på sina/sitt barns skola. Detta fick stöd från skolans rektor som säger:

— Om min personal skulle ha ett fritidsintresse lägger jag mig inte i det. Om man däremot tar in det politiska intresset till skolan och det bryter mot skollag och läroplan då skulle jag lägga mig i det, säger skolans rektor och ordförande i skolstyrelsen.

Om man tänker på det jobb vi bedriver så bygger inte det på politiska sympatier utan på skollagen och läroplanen och det är jag som rektor garant på och det är det enda som styr vårt jobb i skolan.

Hur rimmar hans nazistiska värdegrund med skolans om allas lika värde?

– Han är en representant som förälder och vi har en arbetsordning vi går efter och vi jobbar utifrån skollagen och läroplanen och följer den till punkt och pricka.

Jag vet vem denna person är och den bild och erfarenhet jag har från diskussioner som rör skola/barnomsorg och barn i allmänhet så gör han ingen skillnad. Jag sticker ut näsan så pass långt och säger att vi alltid varit överens och ser det som att hans syn är god när det gäller dessa frågor.

Det som upprör är att han är nationalsocialist. Därmed är han beyond evil och det är en omöjlig tanke att se att han kan , precis som alla andra, skilja på sina roller. Såna känslor väcker just nationalsocialismen hos människor. Ska tillägga så ingen går i taket i onödan och börjar kasta porslin att jag har en annan syn på människor med dessa åsikter, även om jag delar avogheten till ideologin.  För även en nazist har all rätt att vara involverad och engagerad i skolans arbete där ens barn går.

Skulle människor som detta berör, som exempelvis föräldrar,  anse att det är oförenligt samt att han skulle ha försökt bedriva propaganda på något sätt så är jag tämligen säker på att rektorn vid det här laget hade agerat och han hade mist sin plats i styrelsen.

Jag förstår att människor inte vill se nationalsocialister i samhällsbyggande och demokratiska rum. Anledningen är enkel. I en demokrati så är alla välkomna och i den nationalsocialistiska så särskiljs människor åt pga bland annat arvet av härkomst. Och ja, det finns platser där man inte platsar. Hur mycket man än kan göra skillnad på åsikt och uppdrag. Det är då man går emot sina egna värderingar, men förhoppningsvis så söker ingen såna platser eller uppdrag. Men föräldrar har vi alla rätten att vara. Oavsett vilken åsikt vi har inom politiken.

Och med handen på hjärtat. Är vi så demokratiska då vi säger till en förälder att “ Hey mannen, du får inte aktivt förbättra skolmiljön för du tänker fel. Även om det inte märks i detta sammanhang. Och när vi ändå är igång så visar vi alla skolbarnen att dina barn har en farsa som inte är nåt att ha. “ För så blir det. Och det är inte rätt. Inte vid detta tillfället.

Ska dock bli spännande att se vad som kommer ur detta. För känner jag dessa människor rätt så var detta väntat och man är förberedd.

Igår kväll så började en person på Twitter som tillhör den nationella sfären  att twittra ut en rad ( för mig ) väldigt ogenomtänkta åsikter och resonemang. Han får säkert stöd från den nationella världen. Men från min sida av ankdammen så möttes det av nåt annat. Jag förstår att syftet var att visa på hur det känns att bli uthängd i media som privatperson för sina åsikters skull. Man har inte gjort nåt brottsligt, ändå så ska man betraktas som sådan.

blogg22

Självklart så inser ju denna person att om han gjorde exakt likadant så skulle det inte funka. För vem bryr sig om han ringer upp en USK:as arbetsgivare och säger: Hej vet du att XX klickade gilla på socialdemokraternas facebook sida?

Vad gör han då? Jo ger sig efter journalisterna. Skriver att han är tacksam för all info han fått om deras liv, familj och barn. Nu ska dessa kartläggas och hängas ut med namn och bild. Detta uppfattas som ett inlindat hot av en hel del människor. Många har fallet med journalistparet som fick sin bil sprängd och sen dess levt under skyddad identitet. ( Finns två versioner av den händelsen. Ni ska få länk till båda.  metapedia  arbetaren )

Ser ni generalfelet? Barnen till att börja med. Vad har barnen med en förälders arbete att göra? Jag har inte sett nån kartläggning av nationellas barn. Finns den så länka mig gärna den.

Sen missar han poängen om att en journalists jobb är att gräva fram saker som annars skulle förbli i det dolda. Sen om det görs rättvist eller ej är en annan fråga. Men detta är personens jobb. Och man får faktiskt tåla att den högerextrema världen granskas, eftersom man vill avsätta demokratin och ersätta den med nåt totalitärt styre. Däremot ska man som jag nämnt innan inte tåla all granskning. Och jag håller med, ibland är den sunkig och  orättvis. Ett väl förment tips dock. Kasta inte sten i glashus när ni kritiserar medias agerande. Slut på tips.

Sitter man sen och hyllar mordet på Björn Söderström så kan man aldrig förvänta sig att folk utanför den nationella världen kommer att vilja ha förståelse för skriverier av den sort jag nämnt inledningsvis.

För mig som länge bränt mina fingrar när jag tagit strider för nationella känner att det börjar bli bortkastad tid. För saken är den: Gnälla vill båda sidor och visa på hur den andre är ond medan man själv är god. Skulle det uppnås nån form av förståelse och ändrad taktik så skulle balansen rubbas på ett sätt som gjorde att båda sidors kamp mot varandra skulle hamna i något dödläge.

Lite som Ying och Yang.

Det enda som gäller är vilken sida som är den starkaste och mest skickliga på att rycka undan trovärdighetsmattan under fötterna på sin motståndare.

Annonser

8 kommentarer

Den beryktade dubbla måttstocken

 

Det finns en fördel bland många med att åldras. En är att slippa ungdomens förblindande engagemang i olika frågor. Säger inte att det är fel, snarare tvärtom. Men skönt att slippa den. Fast, ibland saknar man den där känslan att vara döv inför andras åsikter och synvinklar. Bara köra sitt egna race och man vet så väl att ens egna sanning är den enda sanningen som ska få råda. Det var enkelt på den tiden. Mycket enkelt.

För ungefär ett och ett halvt år sen så inledde jag ett privat projekt. Brukar skämtsamt kalla det mitt egna lilla konstprojekt. Men tyvärr har det ordvalet en tendens att missuppfattas så låt oss kalla det för ett beslut att sluta vara enögd och våga påtala för andra när den där berömda dubbla måttstocken kommer fram. Den som vi nog alla bär på men som vi ibland vägrar att se hos oss själva, men vi ser den med diamantens gnistrande klarhet hos andra.

 

måttstock

 

(Ni som känner mig vet ju vad det är jag har pysslat med. Ni andra som missat det kan försöka bilda er en uppfattning på min vilande blogg som ni finner här: Camillas Vrå.)

Är det möjligt att leva i ett samhälle där majoriteten av människor inte är drivna av ideologi eller religiösa dogmer? Ett samhälle där vi hela tiden är konsekventa och ger motparten rätt när vi själva har fel och där vi tillåter alla människors åsikter att få ta plats på samma spelplan som vår egen?

Nej. Jag tror faktiskt inte det.

Inte för att det vore fel ur ett demokratiskt och rättvist perspektiv att tillåta även extrema åsikter eller sätt att leva sitt egna liv på. För vi gör oss själva en stor otjänst om vi inbillar oss att alla jordens människor kommer att passa in i den ganska snäva och normativa formen som de flesta samhällen består av. Det skulle inte funka av en ganska enkel anledning. Jag tror att människan skulle bli oerhört olycklig om den inte hade nåt att slåss för.

De flesta av oss slåss på en relativt ofarlig mark. Vi tar strid om mjölbondens rätt till högre ersättning från Milko och Arla. Vi slåss för att skolorna ska få mer resurser och att våra äldre ska behandlas med värdighet. Safe zon.

Sen finns det så klart dom som väljer att gå upp ett par nivåer. Man brinner på allvar inifrån. Drömmen om att återigen få stå på barrikaderna och skrika:” Vi har fått nog! “ – finns där. Fortfarande rätt fredligt. Man kämpar hårt för fri invandring och utsatta människor rättigheter att få bli en del av vårt land. Det är fint. Att brinna är vackert.

Vi kan ta detta ett snäpp till.

Det finns dom som brinner ännu mer. Så pass starkt att man inte skyr att ta till våld för att vinna slaget om vilken åsikt som är den som ska vara i majoritet i vår del av världen. Tack och lov är dessa människor få i jämförelse med den första gruppen jag beskrev. Men underskatta aldrig en människa som vägrar se utanför sin egen dogm.

Det är just den sista kategorin som jag försvarat mest och starkast. Förvisso inte dom vänsterextrema i samma utsträckning som dom högerextrema ( en benämning som är helt fel men använder den då människor som inte är djupare insatta förstår vad jag relaterar till ) Detta har en väldigt enkel förklaring. Ju närmare något står oss själva, desto enklare har vi at försvara dess handlade även fast vi inte stödjer det. När den motsatta sidan däremot agerar på exakt samma sätt så går vi igång. Då fördömer vi starkt och ljudligt. Jag trodde fram tills nyligen att jag var befriad från den dubbla måttstocken men så var inte fallet. Det var den sista polletten som behövde falla ner för att jag skulle få den personliga insikt som jag nog sökt.

Polletten som lärde mig att förstå varför människor brinner för saker och varför man faktiskt ibland tar fram den omedvetna måttstocken. Men ännu viktigare. Jag tvingades på allvar inse en sak: Ingen äger rätten att förbjuda andra människor att samlas där ideologi eller levnadssätt är det som binder dom samman. Samtidigt som ingen äger rätten att ta ifrån andra att reagera på deras närvaro. Allt handlar om hur man gör det. Tar man till våld för att vinna saken så har man redan där förlorat. Och kan man inte acceptera att människor protesterar så är man själv minst lika enögd.

Många och långa samtal har jag haft med människor som är som mig. Vi som vägrar göra skillnad på människor och som inte tar avstånd från folk på grund av det jag pratat om genom hela texten. Vi ställer oss alla samma frågor:
-“ Finns det risk att vi tappar våra egna ideal? “
-“ Är vår syn på konsekvent agerande värt alla smällar man nås av? “
-“Vad är vinsten?”
Jag får återvända till ett samtal jag hade med en klok människa för en tid sedan. Han sa till mig: Bara för att du gett upp betyder det inte att du har rätt. Om jag dirigerar om det till att passa in just nu på en helt annan sak än vad det gällde då så kan jag ge mig själv och alla er som är som mig ett svar på ovanstående frågor.

Det ÄR värt alla smällar. Man får ta att ens egna blir förbannade och tycker man sviker, för nästa gång är det dom man försvarade då som blir arga på en då man ställer dom till svars. Så är det när människor brinner och kämpar för något. Det viktiga är att det alltid kommer att finnas människor som påtalar när andra inte tänker riktigt rättvist.

Ying och Yang. Och sen skaran som sitter i mitten och försöker balansera upp det offentliga samtalet.

Däremot skulle jag önska att alla ni som faktiskt blir försvarade av någon att tänka till innan ni hugger. Är ni själva konsekventa? Har ni själva tänkt två steg längre? Eller är det bara era motståndare som ska göra det?

Jag skriver detta med en känsla i bakhuvudet , eller snarare en vetskap om att från och med nu och fram till valet nästa år som kommer bjälkarna i våra ögon bli allt mer solida och trofasta. Många är vi som kommer att bryta olika former av relationer för att vi inte vill höra någon annans sanning och försöka lyssna. För mycket står på spel.

…………

 

 

 

Lämna en kommentar

Faran med en utspårad antirasism.

En sak som fick mig att 2008 kolla närmare på SD var detta med polarisering. Jag ville se med egna ögon om det låg någon sanning i det man hävdade kring detta samt så ville jag stå upp emot det. Och nog pågick just detta och gör än idag. Just därför jag vägrar delta i någon form av polarisering. Sätter gärna mig själv i skottgluggen för hårda åsikter bara jag med gott samvete kan säga att jag inte stöter bort andra människor.

Hittills så har detta kontraproduktiva fenomen som många hänger sig åt enbart riktats mot dem vi anser är skadliga för ett solidariskt och demokratiskt samhälle. Alltså dem som tillhör generaliserat den nationella biten av den politiska kartan.

Men på senare tid har något märkligt skett.

Jag som förr aldrig drog mig för att vara den där som sparkade åt alla håll har tystnat. Jag undviker medvetet vissa samtalsämnen. Och jag är inte ensam. En rad bra och slagkraftiga människor har sakta men säkert backat. Man sitter mer och tittar på med oförstående blickar.

Jag vet inte ens hur jag ska formulera denna text för att den inte ska generera i anklagelser om att vara rasist eller inbilla mig att jag som vit har tolkningsrätt eller att jag går anti-feministernas ärende.

Så illa har debattklimatet blivit på Twitter.

Nu är det ju som så att Twitter faktiskt är en ankdamm för inbördes beundran. Frågar man folk som saknar ett pippiblått konto så skakar de mest på huvudet och förstår inte alls vad man pratar om. Det är en egen värld i världen. Som tyvärr tas på för stort allvar och får enorma konsekvenser för många. Idag behövs det ingenting mer än att du säger emot dem som konstant använder ord som strukturell rasism, patriarkatet och du har inget tolkningsföreträde. Och skulle du råka vara en vit man så är det kört för dig.

Så illa har det blivit.

Att råka säga negerboll istället för att skriva n-boll eller n#gerboll har under sista veckan visat sig få oanade följder för vissa. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då vissa antirasister skulle dra igång värsta hatiska drevet och kalla en av våra mest kända namn inom antirasismen för just rasist. Man uppmanade till bojkott av en sajt som arbetar för att få bort SD ur riksdagen genom att belysa rasistiska saker deras företrädare vräker ut sig. Detta för att det inte fanns nån invandrare som jobbade på den sajten. Vilket tungt argument.

Hur som helst.

Polarisering var det jag ville bråka med er om.

Ser ni att den uppstår även bland oss själva när vi allt för hårt, utan ödmjukhet och samarbete stänger ute människor ? Genom att allt för hårt kalla vita män för patriarkatets avkommor som bara ska hålla tyst och genom att slåss mot människor som är vita men ändå antirasister genom att säga “ Hörru, jag har tolkningsföreträde det har minsann inte du så knip igen “ så skapar vi ett mellanrum mellan varandra. Det blir en splittring.

Ofta säger man att man är emot SD:s vi och dom-tänk. Helt rätt. Vi ska ju vara enbart vi.

Varför ser man då inte vad man är på väg att skapa? Precis samma sak. Jag har pratat med allt för många om detta som upplever fenomenet negativt för att ens ta åt mig om någon skulle säga “ det där är bara anekdoter”. Människor som vill delta i arbetet för ett samhälle fritt från rasism och exkludering vågar inte. De är rädda för den hatiska anstormning vi vet idag kommer från ett visst håll.

Jag råkade i all välmening påpeka för en av dessa förkämpar mot rasism och patriarkatet att man ska vara lite försiktig med guilty by association . Som svar fick jag “ Jag ska äta nu och håll dig borta vidriga människa för jag kräks bara av att se ditt namn”

Häpp

Så kan det gå.

Varför ska då jag eller någon annan ens längre försöka att bidra med ökad kunskap som vi alla besitter på olika områden?

Är det så att man önskar att ha ensamrätten på debatten som gäller feminism och rasism så varsågoda. Vi får väl se vad bra det blir när den blir så snäv.

Pratade tidigare idag med en klok och välinsatt kvinna när det handlar om att förbygga rasism. Hon sa några kloka ord som jag vill dela med mig av till er, då hon sätter huvudet på spiken.

 

Vi vill ju mot samma mål, och om man då är osams i små pseudodebatter om
vad som är mest rätt, och inför öppen ridå smutskastar människor som gör
utifrån sin förmåga, hur uppfattas det utifrån av människor som kanske hade
velat dra sitt strå till stacken?! Människor drar öronen åt sej, och låter
istället bli, för att man blir rädd för att man ska göra fel.

 

Men farligast av allt är polariseringen.. Vad händer med människor som trycks ner med sådan kraft? Tänker just nu främst på gruppen arga vita medelåldersmän som det så raljerande fått heta.

Tror ni att någon som kanske säger fel ord, som inte ser sexism i saker som andra gör, någonsin kommer att förstå om man hatar bort dem? Förklara istället.

Tror ni att det skapar en bra grogrund mellan vita och icke-vita om man stöter bort allt fler vita som är engagerade i arbetet enbart på grund av att man saknar tolkningsföreträde?

Jag är fullt medveten om att de bästa att tala om rasism är de som utsätts. Samma med sexism och så vidare. Jag kan som sagt aldrig förstå vad rasism innebär på ett personligt plan, men de betyder inte att jag inte kan bidra med andra viktiga saker. Och bara för att man har tolkningsföreträde så är det inte samma som att man är ofelbar eller är fulländad när det handlar om kunskap av olika slag.

Är det så här vi ska ha det? Ett nytt vi-dom scenario? Tror ingen vill det, handlar nog mer om att man slagits för hårt så man blir blind för sina vänner och hur man skapar nya vänner.

14 kommentarer

Äntligen har polisen vaknat när det gäller faran med vänsterextremismen

Äntligen har både polis och media fått upp ögonen på en extrem och militant rörelse som hittills allt för ofta har sopats bort som oviktiga. Vi är snabba att agera kraftfullt när man från den nationella världen begår våldshandlingar, men inte alls lika kraftfullt när det kommer från vänsterextrema. Idag verkar det däremot som om den proppen släppt. Samma videos som man återfinner på Aftonbladet idag har jag själv spridit långt tidigare. Utan att någon reagerat. Men bättre sent än aldrig.

 

En polis som benämns som Fredrik säger så här till Aftonbladet:

 

Brandfacklor och ammoniak
– Det handlar om alla typer av brott och vi är oroliga för att våldet ska eskalera, säger Fredrik, som menar att allmänheten inte behöver känna sig oroliga.
Huvuddelarna av attackerna har skett i Sörmland, men även i Örebro.
Enligt Fredrik börjar det ofta med klotter.
”Nassesvin” och ”Vi glömmer inte” ska vara budskap som Revolutionära Fronten lämnar efter sig hos sina motståndare.
Sedan eskalerar det.
– De har kastat brandfacklor in genom sina motståndares fönster så man fått evakuera hela trappuppgången. De har även hällt in ammoniak genom brevinkast.

Man kan kanske som utomstående fundera på varför man sällan hör något om våldsattacker riktat mot meningsmotståndare i denna radikala miljö. Sker det ett attentat mot t.ex. en Sverigedemokratisk företrädare så kablas nyheten ut på en gång. Detta beror på att man i denna krets sällan går till polisen och gör en anmälan. Man tar hand om saken på egen hand. Gäller både vänsterextremisterna och de nationella. Jag väljer att kalla dem nationella istället för högerextrema då det samlingsbegreppet är till viss del missledande.

Det finns idag egentligen bara två grupper som rör sig om från den nationella världen. Det är den öppet nationalsocialistiska organisationen SMR ( Svenska motståndsrörelsen som ingår i Nordiska Motståndsrörelsen ) och Svenskarnas Parti (SvP).

När det gäller en våg av förväntad motattack som betalning för dess dåd så är det faktiskt lite osäkert om det kommer att ske. I alla fall inte i någon större utsträckning. Svenskarnas Parti som satsar på att komma in i finrummen inom politiken är betydligt mindre benägen att använda våld som metod än vad SMR är. Dock ska man ha klart för sig att SvP absolut inte saknar våldskapital, däremot så är de inte sammansatta på samma sätt som SMR.

Skulle Revolutionär Front attackera en person från SMR skulle det inte dröja innan en vedergällning kom som ett brev på posten. Men det är inte något man ska förutsätta för även SMR väljer sina strider. SMR har sin styrka i att man är står varandra väldigt nära. Tillsammans är man stark, passar in på dem. Ensam individ så är man minst lika sårbar som alla andra. SvP:s medlemmar är allt ifrån vanliga Svenssons som aldrig höjt rösten åt en annan människa till fd medlemmar i just SMR. I denna stora spannvidd kan man hitta svaret på att de inte är lika benägna att begå vedergällningsaktioner. Däremot så skulle de nog aldrig backa om man blev öppet attackerade vid exempelvis torgmöten och liknande.

Det sägs ofta att det är de nationella som startar bråken men studerar man dem så ser man att det ofta är vänstern som gör något som utlöser det hela. Jag skrev redan 2012 om detta. Då var det 1 Majfirandet i just Eskilstuna som SvP stod för, som tack vare de motdemonstranter som tagit sig till platsen urartade rejält. Läs om detta här.

Det bör inte förvåna någon att gatans soldater rustar för kraftigare sammandrabbningar. Den nationella världen växer sig allt starkare och är idag organiserade på ett helt annat sätt än vad man var på 90.talet då det skedde en rad våldsbrott.

Vill vi verka för ett samhälle som är tryggt för alla så får vi inte nonchalera denna vänsterextrema grupp. De bidrar i allra högsta grad till ökat våld på våra gator. Det är lätt att blunda för människors illdåd om de attackerar människor vi anser är förtjänta av att misshandlas och attackera. Men det är inte acceptabelt att göra den skillnaden när man har med extremister att göra. För på ett eller annat sätt drabbas vi alla om gatuvåldet inom extrema miljöer eskalerar.

 

 

1 kommentar

Kvinnor bär på en horgen.

Jag är ingen feminist. Eller rättare sagt, jag kallar mig inte för det av lite olika skäl. Men självklart så är jag det då jag kämpar för att vi kvinnor ska ha samma möjligheter som män och ivrigt hejar på starka kvinnor och tjejer som vågar att bryta normer. Lik väl så stödjer jag inte dem som anser att vi ska skuldbelägga män som grupp. Jag stödjer heller inte alfahanar som tror att de är män och deras starkaste maktmedel används flitigt. Maktmedlet som innebär hot om våld, förnedring och en släng av våldtäkt.

Jag ska berätta lite om mig själv innan jag kommer fram till vad som upprör mig idag. Är det något jag älskar så är det testosteron. Män som är män efter den där könsrollsmallen som är förlegad och nog säkert orsaken till att många pojkar/killar/män får panik över starka kvinnor och går i taket varje gång vi vågar öppna käften och säga vad vi tycker. Erkänner, jag är lite svag för män som kommer in i ett rum och fullständigt äger det. Känner jag lukten av överdoserad halt av testosteron så faller jag direkt. Tyvärr så funkar det sällan då jag själv är begåvad sen födseln med just för mycket testosteron. Kanske därför många hatar min uppenbarelse och mer än gärna vill “visa mig vad jag egentligen behöver. “ Tippar på att vad dessa personer menar är just att jag nog skulle må bra av ett kokstryk och bli “tagen av en riktig man” aka våldtagen. Fjollor säger jag bara i och för sig.
Varje dag umgås jag med väldigt mycket alfahanar. Eller, de är inte så många i antal men de är alfahanar. Buffliga och kaxiga. Råstyrka och tuffhet. Det är deras signum. Ett annat signum som de bär är respekt för kvinnor. De stöttar och stödjer dem oavsett vad det handlar om. Tror inte det finns på deras karta att hota om våldtäkt. Håller de inte med så tar de den diskussionen med argument. Precis så som det ska vara. Så enkelt eller hur?

Hur kommer det sig då att det finns en uppsjö med så kallade män tar sig rätten att kränka, förnedra, och hota andra för att man är oense om något? Handlar det mest om åsikten eller är det så illa att man helt enkelt inte tål att kvinnor tar plats och slår näven i bordet och kräver saker? Saker som är helt rimliga. Även om de retar upp och även när de är orimliga, till och med kanske korkade så äger inte nån rätten att ta till hot om våld. Vad man visar på är inte manlighet utan mer en släng av bottenskrapet man kan hitta under bryggan en vacker sommardag.
Blev tipsad om en flashbacktråd häromdagen. Från just en väldigt mycket testosteronluktande kille. Hans enda kommentar var: Jag vill fan bara kräkas. Det ska läggas till att just dessa citat kommer från en nationell individ. Men det är definitivt inte bara därifrån man hittar hatare. De finns överallt. I alla politiska färger och samhällsgrupper. 

 

Problemet är bara att vi inte lever i det gamla Sverige där vi hade pli på kvinnan och kontrollerade hennes sexualitet så att den kanaliserades inom monogama äktenskapliga relationer, utan vi lever istället i ett judaiserat Sverige som enbart består av degeneration. Den judiska median har förvandlat våra kvinnor till hedonistiska och horiga monster som ägnar sig åt dem mest degenererade sakerna som vi nationalister drömmer mardrömmar om. 

Dagens kvinnor är extremt promiskuösa och knullar runt med alla sorter exotiska varelser som dem kan hitta. 74 procent av dagens kvinnor åker på blatteknulls-resor (http://www.metro.se/nyheter/unga-tje…74#f1da9ff8f8) där dem degenererar sig totalt genom att bokstavligen svälja litervis av sperma och annat skit.

Alla stora vita män genom tiderna har hela tiden förstått att kvinnans sexualitet måste kontrolleras och att kvinnor har en slags ”horgen”,

 
Ni som delar denna riddares syn på kvinnor. Ser ni på er egen mor med samma förnedrande ögon? Hon som faktiskt är orsaken till att ni ens kan sitta bakom skärmen och spy ut er hat?

Nä. Trodde väl inte det heller.

Jag skulle så gärna vilja få höra från just er som hatar kvinnor som vågar ta plats vad är det egentligen som stör er så mycket? Vad är ni rädda ska gå förlorat?

Bakgrunden till min kanske lite arga text är vad som skett i England i samband med att nya sedlar ska tryckas. På twitter så mottog Caroline Criado-Perez upp till 50 hot om våldtäkt per timme. Vad var hennes brott? Hon ville se en kvinna på en jävla papperslapp. Det är inte rimligt att bli hatad och hotad för något sådant. Det hör ni väl själva?

Mitt råd till alla er så kallade män som känner att er manlighet är hotad av kaxiga kvinnor är att andas och ta er en titt omkring. Ni är inte på väg att utrotas. Jag lovar.

Ett annat råd, riktat till majoriteten av alla män , vare sig ni är alfahanar eller the regular good guy , våga visa ert stöd lite oftare. Visa män som hatar och hotar att den väg de valt enbart är destruktiv. Stöd kvinnorna som utsätts, vare sig ni håller med i sak eller inte. Visa denna grupp män hur man ska agera för att vara en bra människa.

Vi må hata varandras åsikter, och därför gav gud oss ett enorm vapen. Argumentationsförmågan.
Peace!

Ps! Det finns en uppmaning om att man idag ska som kvinna tystna på Twitter. Lite för att markera att man inte accepterar detta beteende. Jag tror dock att det inte har den effekt man önskar, för tystnar man har man gett upp anser jag. #twittersilence

 

Lämna en kommentar

Twitter, hybrisens källa.

Många letar efter källan till evigt liv. Vart den finns kan jag tyvärr inte hjälpa er med. Däremot kan jag guida er fram till källan till hybris. Vattnet i källan är så giftigt att den som råkar dricka av den inte själv inser vad som är på väg att ske fören det hela slutar i någon form av katastrof.

På vägen dit har man hunnit gå från att vara en aktad debattör, påhejad för sin förmåga att vara pedagogisk och beslutsam till att vara den som vid minsta lilla mothugg exploderar och ropar in sina vänner för moralisk stöd. Helst vill man se ett riktigt äkta drev dra igång. Man drar sig inte längre för att visa sin dubbelmoral helt öppet. Gud nåde den som dock vågar med en raljerande text ihop med en skärmdump fånga ögonblicket. Den ska hatas och förnedras. Borta är det pedagogiska, det vänliga och det uthålliga. Det som en gång var orsaken till ett X antal tusen lojala lyssnare.

Dessa lojala lyssnare är inte dumma i huvudet. Ingen viljelös skock får. De testar trevande att säga att hallå, nu har du fel. Då kommer det bästa vapnet man har fram. Näst efter att ha dragit igång ett hatdrev vill säga. Knappen som lyser rött med bokstäver så brutalt. Man tänker inte efter, man för muspekaren med ilsken hand över den. Njutningen är total när man trycker. YES! Jag har makten att bestämma vem som har mest rätt. Och det är JAG!

Men se den där skocken med dumma får som hybris-drickaren underskattat samlas och ger varandra stöd. De som ännu inte har smakat på källans förrädiska vatten fortsätter lugnt och sansat att fortsätta på sitt egna hörn. Enda skillnaden är att hybris-drickaren snart inser hur ensam hon eller han nu är. Ryggdunkandet blir allt färre, RT:s sker bara vid speciella tillfällen. Hybris-drickaren ropar allt högre och maniskt ut i cyberrymden.. Men allt som kommer tillbaka är ett sorgligt eko av något som en gång var så bra men nu vänts emot en.

Ni hittar denna outtömliga källa till hybris, elakheter, och självgodhet här. Twitter.com

Men, om ni själva inte smakar på vattnet så finns det en rad andra källor i dess närhet. Såna som är raka motsatsen till hybris. Stanna vid dem.

 

2 kommentarer

Soran Ismail fikar med dödsknarkarnazist

Soran Ismail har en förkärlek till att diskutera på ett väldigt vänskapligt sätt med människor. Speciellt med Sverigedemokrater. Jag gillar då jag är ganska lik honom på det sättet. Nu har Soran dock tagit steget lite längre och ger Svenska motståndsrörelsen ( SMR ) så enormt mycket gratisreklam de bara kan önska sig. Det i sig är inget jag heller invänder emot, det står alla fritt att ge utrymme till vem man vill och just SMR ger jag det till samt har dagligen samtal med människor tillhörande den organisationen.

På Twitter har han haft diskussioner med SMR:s Paulina Forslund. Först gick det mest ut på att visa att hon är korkad och säkert få lite ryggdunkar.

soran1

 

 

Vad som hände sen vet jag inte, frågan är om han själv vet det. Kanske är han helt enkelt väldigt nyfiken på att förstå hur en nationalsocialist tänker. Kan jag förstå. Det var jag också innan jag tog reda på det. Kanske han hoppas på att kunna fortsätta att vara hygglig och tjenis med en SMR:are genom att göra en Janus-grej. Han gör nåt fult och tar skärmdumpar på deras privata diskussion man fört via DM ( här får han cred från dem som hatar Paulina ) men han visar på DM som är väldigt artiga och vänliga. ( här kan ingen från SMR anklaga honom för att hugga Paulina i ryggen )

 

soranpaulina2

 

 

Jag vet att blir den fikan av som Paulina Forslund erbjuder Soran så kommer han att få träffa en väldigt glad och mysig kvinna. Jag kan utan att skämmas säga att jag gillar henne. Har haft tillräckligt många diskussioner med henne för att kunna säga dessa saker om henne. Hon har funnits där även när det handlat om personliga ting. Inte som en dödsknarkarnazist utan som en medmänniska. En person som drivs mer av kärlek än hat, trots att i slutändan så blir hennes kärlek inte alls bra då den vill repatriera miljoner människor förr eller senare. Nog om hennes åsikter. Det är hennes val och en annan text.

Frågan är då vad en sån som Soran Ismail ska göra av detta möte och kunskapen om hur en nationalsocialistisk kvinna tänker och tycker?

Kommer han att kunna fortsätta att prata lika fritt med henne i fortsättningen som han gjort med SD? Eller kommer han denna gång få möta på hårt motstånd från människor som har mindre tolerans för olika åsikter än vad han har?

Skit samma egentligen. Det lär vi få svar på när den tiden kommer.

Jag pekade lite på Soran och Kawa vars RT:s av Paulinas ord snabbt fick effekten att andra började skicka tweets om vilken hemsk människa hon är. Så medan Soran vill ta en fika i Göteborg så reagerade hans flöde på ca 140.000 följare på Paulinas profil. Snabbare PR kan man nog inte önska sig via Twitter. Nu resonerade märkligt nog Soran som så att all publicitet är inte bra publicitet.. Kanske kände han att han nog agerar mer betydande propagandamaskin för dem än vad jag någonsin kommer att komma i närheten av. Skillnaden är att han får vara det, jag får istället ta på mig struten och kliva in i hörnet på rummet.

 

soran3

 

 

Hur som helst.

Några frågade mig varför detta är bra publicitet för SMR om alla hans 140.000 plus alla som läser RT:s skulle börja ta avstånd från SMR och skriva en radda med hatiska tweets mot Paulina som person.

Svaret är ganska enkelt att ge. Om man har lite kännedom om SMR ( vilket man enkelt skaffar sig om man bemödar sig att läsa vad de själva skriver gör och säger ) så vet man att ju mer hat de möter från samhället och de “toleranta” desto starkare blir de i sin övertygelse om att de gör rätt. Vi ger dem rätt när vi istället för att ta en diskussion som rör sakfrågor går på enskilda personer och med ärligt talat, väldigt tunna argument. Vi visar att detta med att alla har en del i samhället oavsett vad vi tror på eller har för åsikter är inte helt sant.

Jag är säker på att Soran kommer att backa ur sin nyfunna vänskapliga twitter- diskuterande med Paulina ganska snabbt. Och fikat kommer han att backa ifrån. För det rimliga nu är att vänstern går till lika hård attack mot honom som man gör mo andra. Annars så visar man ju att det är okej att vara hygglig i tonen även mot en “nazist” och det går ju inte.

Eller..?

Blir ett drev riktigt hårt mot en SD:are till exempel så finns det stor chans att personen eller någon person i dess närhet inte orkar stå emot och viftar med vita flaggan. Det sker inte med någon inom SMR. Ju mer skit, desto mer radikaliseras man.

Vill man ha en chans att minimera deras attraktionskraft och deras egen tro på sitt vägval så är det absolut dummaste man kan göra är att klappa sig på ryggen efter att ha skickat iväg en frän och raljerande tweet på Twitter. Soran Ismail däremot gör rätt. Han räds inte att mötas över en kopp kaffe. Sen kommer förvisso aldrig han att få Paulina att ändra åsikt, men poängen är att vill man undvika att få människor att radikaliseras så hjälper inte uteslutning och hatande. Att stöta ut människor som har valt NS som ledstjärna ler bara och lutar sig tillbaka och inväntar “ sin tur “ . Eller ännu värre. Kanske knyts näven i fickan än hårdare och blir vårt samhälle drabbat av ännu tuffare tider så står de redo att plocka upp människor som börjar bli desperata.

Vi kan kasta dödsknarkarnazist efter dem hur mycket vi vill. Kommer inte att förändra ett dugg. Samma som med SD så är det sakliga motargument som krävs, såna som håller. Säg den som hela tiden får höra att den är en dum jävel och inte ska få existera i samhället som säger ” Okej, jag byter åsikt. ” Nej, den personen kommer istället att gå ännu längre och sälla sig bland människor som stöttar och finns där. En blir till två, två blir till femtio och femtio blir snabbt till flera tusen.

 

Nu har ju Soran Ismail kastat handsken och legitimerat SMR på ett sätt jag aldrig trodde skulle ske. Vi får väl se om han fortsätter sin bana eller om han inser att SMR inte är samma som SD…

 

Personligen vill jag tacka Soran. Nu kan ingen klaga på mig om jag käkar mjukglass ihop med en SMR:are och diskuterar livsåskådning. Gör man det får man fasen också ta honom rejält i örat. Sagt med en viss glimt i ögat är bäst att jag tillägger.

 

1 kommentar

Lets go Baby-voting

Att jag skulle kunna avstå från att blogga var nog en av mina mer orealistiska planer. Att diskutera och debattera är lite som en drog. Och varför ska man avstå när man har möjligheten? Däremot så känner jag att jag måste bredda mig lite mer. Inte bara skriva om vad andra gör och anser som jag gjort tidigare till stor del ( läs under fliken ” om mig ” ) Jag vet inte om bloggen även denna gång kommer att få en nischad innehåll, men förhoppning är att den ska innehålla det mesta man kan tänka sig. Allt från vad jag anser om att miljöpartiets ungdomsförbund anser att man ska droppa åldersgränsen för att få rösta till att skriva om vilket pålägg grannen hade på mackan i morse. Ja ni hajar va?

Apropå Miljöpartiets ungdomsförbunds märkliga utspel tidigare idag…

MU

Detta är ett bevis på att det verkligen är viktigt att man engagerar sig politiskt. När ledande politiker inte förstår effekterna av sina förslag måste man från verklighetens ankdamm snällt påtala det för dem.

Ett av resonemangen i denna diskussion var ” Jamen, alla veeeet ju att bäbisar inte kan rösta. De har ju ingen åsikt. ” Nä, det är helt korrekt. Men vad man i detta liberala tänkande inte har orkat analyserat sig fram till är följande scenario: En barnfamilj med 3-4 ungar går till vallokalen. Man säger att barnen ska rösta för det är deras demokratiska rättighet. Föräldrarna är inbitna Moderater,  Sverigedemokrater eller Socialdemokrater. Man ger barnen ”rätt” valsedel och i stoppas en röst som inte alls kommer från det barn som så vackert nu har använt sin demokratiska rättighet utan det är föräldrarnas åsikter som fördubblas. Hur kan det vara demokratiskt? Det är lika demokratiskt som att man ens ska tänka tanken att bäbisar ska ha rösträtt.

Detta är egentligen en icke-fråga. Men det visar på något viktigare. Det jag nämnde lite tidigare. Politiker som inte tänker hela banan fullt ut när det gäller konsekvensanalys ska inte få hålla låda oemotsagda.

Däremot kan vi absolut diskutera om vi ska sänka eller höja åldern för att få rösta.

Lämna en kommentar

%d bloggare gillar detta: